Chefredaktör Jan Helin bar på fredagseftermiddagen den 12,4 kilo tunga lådan med namnlistor genom järngrindarna till iranska ambassaden.

Lådan kunde han placera på soffbordet, där ambassadrådet Rasoul Mousavi tog emot. Under 20 minuter pratade de sedan om Sakineh Mohammadi Ashtiani, om stening och iransk lagstiftning.

”Det är domarnas val”

– Tack för att ni ger oss möjlighet att ta del av era läsares åsikt, sa Rasoul Mousavi hövligt. Alla har rätt att uttrycka en åsikt.

Men hur förklarar ni att stening finns, år 2010? frågade Jan Helin.

– Jag är inte inläst på fallet ... men det är domarnas val. Och i vårt land har 98 procent av befolkningen röstat för den islamiska republiken. De har accepterat systemet. Det innebär sharialagar, och dödsstraff för äktenskapsbrott.

Skäms ni inte?

– Det är inte en fråga om skam. Det är lagen.

Men jag tror inte iranska folket är för stening.

– Äktenskapsbrott accepteras inte av iranska folket. Den här kvinnan har accepterat relationer med andra män och dödat sin man.

Inte dömd för mord

Det hövlige ambassadrådet är på den punkten osaklig, måste inflikas.

Mordåtalet avslutades 2006. Sakineh är inte dödsdömd för mord, utan en påstådd relation med en man.

Kan någonting förändra Sakinehs situation?

– Jag är säker på att ingen dödas utan tillräcklig bevisning.

Tror ni verkligen det?

– Naturligtvis.

Kommer iranska regeringen att få ta del av Aftonbladetläsarnas protest?

– Naturligtvis. Det är mitt jobb. När ni rapporterar i media når det Iran. Vi vet att Aftonbladet följer fallet noga. Vi är i Sverige för att utbyta åsikter, söka förstå andra seder och tankar. Det är därför ambassader finns, säger Mousavi.